Barnhabilitering

Problembilden inom barnhabiliteringen är bred. Barn med olika slag av funktionsnedsättningar (autismspektrumtillstånd, andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, rörelsehinder, intellektuell funktionsnedsättning, syn- och hörselskador, kroniska sjukdomar med mera) uppvisar i stor utsträckning vanliga barnproblem (till exempel kissar och bajsar på sig, är trotsiga, aggressiva, ängsliga med mera) men också svårare psykiska problem som tvångshandlingar, mutism, depression och psykos.

En del av barnens problem hänger ihop med det grundläggande handikappet. Det kan ofta handla om känslor av utanförskap och otillräcklighet då de inte klarar att göra saker som andra jämnåriga gör. Problemet kan också vara oro, som en följd av sjukhusvistelse eller smärtsamma medicinska ingrepp, eller ångest och nedstämdhet för att barnens kroniska sjukdomar förvärras över tid. Behandling på inlärningspsykologisk grund är därför viktig också inom barnhabiliteringen.

Behandlingen anpassas efter barnets ålder och förmåga att förstå och ta eget ansvar. När barnet är litet eller svårt handikappat sker behandlingen indirekt via handledning och utbildning av viktiga personer i barnets närhet - föräldrar, personliga assistenter eller annan personal. Ett viktigt exempel där psykologen arbetar som handledare och modell är intensivbehandling av små barn med autistismspektrumtillstånd.

När barnet är äldre och har förmåga att själv delta i behandlingen sker arbetet direkt med barnet och med alltmer kognitiva metoder. Ofta används lek och lekmaterial för att barnet ska få en annan möjlighet att uttrycka sig än genom ord.

Många barn med funktionsnedsättningar genomgår smärtsamma undersökningar och ingrepp och kan behöva få ge uttryck för rädsla. Barnmedicinska kunskaper förenas vid diagnos, behandling och rehabilitering liksom vid förebyggande av somatiska sjukdomar.